När sonen föddes 1991 bröt min Fibromyalgi ut med jobbiga smärtor i hela kroppen. Pga smärtor har jag inte kunnat motionera aktivt då det gjort för ont och det säger sig ju självt att vikten då ökat sakta men säkert. (lite moment 22)
Tanken på en operation har kommit naturligt då flera runt omkring mig gjort den. Nu är INTE operationen ett BOTEMEDEL, utan ett VERKTYG som man har till hjälp. Så man glider inte direkt på någon "räkmacka" utan det är HÅRT jobb ändå.
Älsklingen har ju gått upp mycket i vikt sen-09 då han var med om en olycka + att han varit väldigt dålig i sin astma. Hösten -10 blev han jättesjuk med en massiv infektion i kroppen och fick då äta stora mängder kortison som gjorde att vikten ökade i raketfart.
Han bestämde sig då i samråd med sin läkare att skicka en remiss för att göra en operation då han dessutom fått högt blodtryck som var svårinställt då han pga astman var överkänslig mot nästan all medicin.
I det ögonblicket började en tanke att gro i mig 3 månader senare skickade min läkare en remiss för mig också.
Älsklingen opererades den 22/6 och mår bra, det är ff en kamp varje dag för att lära sig sitt nya liv. Men idag har han redan gått ner 26kg sen 2 veckor innan operationen då man måste "flyta" eller äta endast 1000kalorier/dag.
När remissen var skickad så började min väntan. Jag har ju haft fördel att älsklingen legat 3 månader före mig nästan lite som en Generalrepetition.
I samma veva som älsklingen opererade sig så hade jag alla mina möten, perfekt tajming.
På hans inskrivningsdag hade jag mitt gruppinfo med Dietisten och på hans op- dag hade jag gruppinfo med sjuksköterskan.
Sen 1 vecka efter det (30/6) hade jag det sista besöket med läkaren. Sen dess har jag alltså väntat på det MAGISKA KUVERTET.
Aha! Ja just det. Ni blir ju opade båda två! Så roligt att höra att det gått bra för gubben din!
SvaraRaderaOch snaaart är det din tur!!! Härligt!